--- Hemmarne ---

I förrgårkväll såg jag och Erica Hachiko: A dogs story.
Jag förstod ju innan genom att bara läst vad filmen skulle handla om att jag kommer fälla tårar.
Det gör jag alltid när hundar har huvudrollen i ett drama.
Men med denna film störtgrät jag. Verkligen skakade och lät när jag grät. Och när tårarna hade börjat, tog de aldrig slut. Jag fick till och med gömma mig under täcket i sängen några gånger för jag orkade inte se vad som hände (och det fungerade faktiskt). Erica bara garvade dock. Men åt mig! ;)

Har ni 1½ timme över, se denna film!




"Lasse Hallströms film HACHIKO: A DOGS STORY är en känslostark film som är baserad på en sann japansk historia.

När Hachiko kommer till sitt nya hem, dröjer det inte länge förrän han och hans husse är oskiljaktiga. Varje dag vid samma tid möter Hachiko sin husse vid tågstationen, och hunden blir en älskad medlem i familjen. Men så en dag återvänder inte husse. Trots det väntar Hachiko troget - men förgäves - på sin husse varje dag under de kommande tio åren. Hans öde berör många av de människor som passerar stationen, och de hjälper hunden med mat och varma ord.

Idag finns en bronsstaty rest av Hachiko, som var av den japanska rasen akita, på den plats vid Shibuya Station, där han troget väntade varje dag."


 
Den riktiga Hachiko som filmen bygger på.