Sitter återigen och funderar vid vilken tidpunkt i livet man träffar de människor som kommer finnas med en  hela livet. Ärliga, trygga i sig själva som inte vänder kappan efter vinden. Eller finns de några sånna kvar? Alla kanske redan är upptagna?

Tro inte att jag sitter och är bitter nu bara för att jag delar med mig av lite djupare tankar för en gång skull. Inte då! Jag har världens bästa vänner som jag förhoppningsvis kommer ha resten av livet. Det är bara synd att vi träffas allt för sällan och bor så långt ifrån varandra.

Just nu är jag nog mest less på all falskhet och svaghet. Ska bli så jävla skönt att skolan drar igång igen. Får börja på något nytt. Folk kommer tillbaka till stan. Lite mer ledighet utan jobb+skola att göra saker på.

Väna om det du har innan det är för sent.

"moralkärring"

Lördag. Ingen bra dag för oss på kvartsvägen i Umeå.
Dagen började inte på bästa sätt för att sedan fortsätta i blod, svett och tårar (nästan iaf).

-Ska vi inte åka ut en sväng till Kåddis och snabbprova fiska lite i älven?
-Joo, de kan vi göra!
-Vi behöver inte va så länge (tittar på klockan och den har passerat 19)..
-Nä, men det blir kul.

En halvtimme senare har vi (genom min coola telefon) hittat till en fiskeparkering i kåddis skogen. Vi kliver ur bilen med all fiskepackning i händerna för att promenera ner till älven.

Jaha, men se där! De var visst ett högt stup med typ 70 graders lutning ner till älven. Nåja, de ha ju bara regnat lite. Lite hallonbuskar (stora som as) i vägen och många hala kvistar, grenar, stenar och hål i stigen.

Vi prompar iväg nerför stigen. Ramlar, pustar och stönar. Efter ett tag tar stigen slut (eftersom att jag inte såg att den tydligen fortsatte in i den mörka stora skogen...)
Jag hör ett högt brak och håller på skita på mig av björnfrossa. Försöker ta de lungt och sannsat ner för stupet utan stig, vilket innebar mer stockar och blöta stenar.

Väl nere vid älven märker vi att Erica tappat sitt fiskespö efter vägen. Och som den friluftsmänniskan hon är börjar hon knata iväg tillbaka samma väg som vi kom från.

Jag börjar slänga lite med fiskespöet. Myggen bet. Kläderna dyngsura. Och ingen fisk..
när det har gått ung en kvart börjar jag bli lite orolig att Erica blivit uppäten av en björn så jag börjar möta henne.

Hon hade gått ända upp till bilen och tillbaka för att hitta sitt spö längst ner i stupet. Well, Well.

Nu kunde vi börja fiska iaf!

Efter att ha fastnat och måsta dra sönder linan två gånger, halkat ner i vattnet, geggamojja upp till knäna och mörkret fallande ner över oss, bestämde vi oss för att kånka sakerna upp för stupet igen.

Det hördes många, "Jag ska aldrig mer fiska" "Jag ska aldrig mer fiska här" "jag ska aldrig mer fiska i en älv utan flugspö" på vägen upp igen.

Vi avslutade iaf dagen med chilicheese och Lyxmilkshake på max i våra fina blöta och geggiga kläder. Tur att det var lördag och alla där så packade.